with the eruption that never lets you down

bland ljuden och rörelserna är två leenden i rad det enda jag vill se
om så en hel morgon går förbi
utan att jag ser åt det hållet
helt plötsligt bara klockan är mer jag börjar längta

tyngderna blir lättare därefter, jag ler mot dem som inga leenden har
men framförallt
längtar efter nästa som om ingenting har hänt

mina händer tappar saker som vatten men inget värre

det är också allt: längtar efter händer för första gången på månader
det minsta är det största när hon ler