too many times but not this time

den bra dagen blev svår
när jag ringde mamma och började gråta,
det samtalet var en alltför precis sammanfattning
av hur jag känner inför ungefär alla människor,
det var tungt och jag sa bara lite av allt jag tänkte, noga med att
hon inte skulle höra att jag grät

efter det skrev jag skrivstilsbrev till en fin person som jag saknar,
kom hem och läste det här, började bygga upp gladare känslor men fortfarande:
det känns inte som att jag har någon makt
över hur jag hanterar det som slår mig så himla hårt hårt hårt