jo

"efter ett telefonsamtal som leder till andetag känns livet varken
instängt eller enkelt. det är o såklart, som vill ha men inte kan.
och jag, som vill vilja ha och kunna välja. så uppe i luften att
jag inte kan värja mig. han blir glad när jag ringer men vet inte
att jag egentligen planerat världens största gest. jag valde bort.
jag vill ha enkla vägar att gå, få göra som jag vill och ha mod att
säga nej när jag måste. det är november. ett år försent. mina
känslor har svalnat men jag gör allt för att väcka dem till liv.
för vems skull? kommer det här att göra mig lycklig?"

det är alltså futureme nu och jag skäms
jag trodde att jag skulle vara i italien när jag läste det
men det betyder lika lite som jag ville
paniken har bytt form flera gånger men det känns ändå inte
som om det har hänt någonting

jag vet inte vad som är bra eller dåligt,
bara att jag har fått för mig att det är viktigt
om jag skriver nytt
om jag skriver alls
mina fingrar blöder jag skriver bara om asfalt
tittar på gamla bilder eller några sekunder film
och skriver om hur det var den dagen
till exempel (och det här gör så jävla ont) en av de vackraste filmerna:
jag har glittriga strumpbyxor och strumpor med hjärtan på. Vi sitter
på sängen i ditt rum och jag ska snart ta bussen hem till Stockholm.
Ditt pek- och långfinger går upp längs mitt smalben till ljudet av
gitarr och din röst som säger uppförsbacke, sedan en röst som sjunger
it’s more confusing. Det är över på bara sju sekunder.

det är mer ändå, om första/sista dagar och jag är bara sexton år
slänger mig mot marken tidigt en solig sommarmorgon